Implementeringen av det nya DSM-direktivet har dragit ut på tiden – inte minst på grund av osäkerheten kring direktivets artikel 17, som ålägger vissa onlinetjänsteleverantörer att iaktta rutiner för automatiserad förhandsgranskning av innehåll. Kontroverserna kring bestämmelsen har bland annat lett till att Polen under sommaren 2019 inledde en process för att få artikel 17 ogiltigförklarad, med hänvisning till att bestämmelsen skulle stå i strid med yttrande- och informationsfriheten.
I veckan slog EU-domstolen emellertid fast att artikel 17 inte innebär en oproportionerlig inskränkning i plattformsanvändarnas yttrande- och informationsfriheter.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden – DSM-direktivet – skulle ha implementerats av EU:s medlemsstater senast den 21 juni 2021. Implementeringen har dock försenats i vissa medlemsstater, bland annat i Sverige.
Att implementeringen har dragit ut på tiden har delvis berott på osäkerheten kring den omdiskuterade bestämmelsen i artikel 17 i direktivet. Bestämmelsen berör vissa större onlinetjänstleverantörer som tillhandahåller tjänster för uppladdning av material på den egna plattformen, till exempel Youtube.
Enligt artikel 17 kan onlinetjänstleverantören själv komma att hållas ansvarig om upphovsrättsskyddat innehåll laddas upp på plattformen av dess användare utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Onlinetjänstleverantören kan undgå ansvar, men förväntas då ha vidtagit en rad olika åtgärder. Leverantören måste först visa att den gjort vad den kunnat för att erhålla tillstånd från upphovsrättsinnehavaren – till exempel genom ett licensavtal. Leverantören måste också visa att den gjort vad den kunnat för att säkerställa att specifika verk, efter rättighetsinnehavarens underrättelse, inte finns tillgängliga på plattformen. Dessutom måste leverantören, efter mottagande av en underrättelse från rättighetsinnehavare, ha agerat snabbt för att omöjliggöra åtkomst till verken samt gjort vad den kunnat för att motverka framtida uppladdning (se närmare artikel 17.4).
Polen inledde under 2019 en process mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd för att ogiltigförklara delar av artikel 17. I sin talan gjorde Polen gällande att artikel 17 i praktiken innebär att onlinetjänstleverantörer behöver förhandsgranska innehåll genom automatiska filtreringsåtgärder, i strid med användarnas yttrande- och informationsfrihet.
I veckan publicerade EU-domstolen sin dom i målet. I domen slår EU-domstolen inledningsvis fast att artikel 17 i praktiken ålägger onlinetjänstleverantörer en skyldighet att förhandsgranska innehåll som användare laddar upp på deras plattformar. Det konstateras att onlinetjänstleverantören, för att kunna genomföra en sådan förhandsgranskning, i många fall är tvungen att i använda automatiserade filter. Domstolen konstaterar dessutom att det ansvarssystem som föreskrivs i artikel 17 utgör en inskränkning i plattformanvändarnas yttrande- och informationsfrihet enligt artikel 11 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Den avgörande frågan som domstolen därefter hade att besvara var om inskränkningen kunde anses nödvändig och proportionerlig i förhållande till det eftersträvade ändamålet.
Svaret blev jakande.
EU-domstolen tog särskilt fasta på sex faktorer som tillsammans ansågs tillräckliga för att säkerställa användarnas yttrande- och informationsfrihet, och uppnå en skälig avvägning i förhållande till rätten till immateriell egendom.
För det första anges att EU-lagstiftaren tagit erforderlig hänsyn till riskerna med användning av automatiserade filter för förhandsgranskning och tydligt avgränsat användningsområdet för sådana åtgärder. Domstolen betonar att det inte får krävas förhandsgranskningsåtgärder som filtrerar bort lagligen uppladdat material.
För det andra framhålls att DSM-direktivet uttryckligen föreskriver att det ska vara tillåtet för användare att ladda upp material hos onlinetjänstleverantörer i syfte att bland annat citera, kritisera och parodiera.
För det tredje, konstaterar EU-domstolen, kan ansvaret för onlinetjänstleverantörer bara aktualiseras om rättighetshavarna först försett leverantören med tillräcklig och relevant information om att upphovsrättsligt skyddat material förekommer på plattformen.
För det fjärde anges att onlinetjänstleverantörerna inte kan åläggas att förhindra uppladdning av innehåll som skulle kräva en självständig, individuell bedömning för att konstateras vara olovligt. Det kan därmed tänkas att olagligt material förekommer på en plattform fram till dess att en underrättelse kommer leverantören till del.
För det femte betonas de processuella skyddsåtgärder som direktivet föreskriver. Användare är till exempel förbehållna möjligheten att lämna klagomål om de anser att material har filtrerats bort felaktigt av onlinetjänstleverantören.
Slutligen påpekas att EU-kommissionen har givits en särskild roll enligt direktivet, bland annat att organisera dialoger mellan intressenter i syfte att åstadkomma lämplig praxis och utfärda riktlinjer för tillämpning av artikel 17.
Sammantaget konstaterar EU-domstolen därmed att artikel 17 inte innebär en kränkning av yttrande- och informationsfriheten enligt artikel 11 i EU-stadgan. Samtidigt betonar domstolen att medlemsstaterna måste söka en balans mellan de grundläggande rättigheterna vid implementeringen av direktivet. I ett avslutande resonemang konstaterar EU-domstolen (punkt 99):
”Det ankommer på medlemsstaterna att vid införlivandet av artikel 17 i direktiv 2019/790 med sin nationella rätt se till att de utgår från en tolkning av den bestämmelsen som gör det möjligt att säkerställa en skälig avvägning mellan de olika grundläggande rättigheter som skyddas i stadgan. Det ankommer därefter på myndigheter och domstolar i medlemsstaterna att i samband med genomförandet av införlivandeåtgärderna av den bestämmelsen inte bara tolka sin nationella lagstiftning på ett sätt som står i överensstämmelse med direktiven, utan även se till att de inte tolkar den på ett sätt som strider mot dessa grundläggande rättigheter eller allmänna principer i unionsrätten, såsom proportionalitetsprincipen.”
Eftersom Polen inte angett någon annan grund för sin talan än den angivna kränkningen av rätten till yttrande- och informationsfrihet, fann EU-domstolen att bestämmelsen i artikel 17 inte skulle ogiltigförklaras, och att Polens talan skulle ogillas.
EU-domstolens dom i mål C‑401/19 finns att läsa i dess helhet här.
Om du har frågor om upphovsrätt och yttrandefrihet är du välkommen att kontakta Esa Kymäläinen, advokat och partner, eller Gustav Tranvik, biträdande jurist, på TIME DANOWSKY Advokatbyrå.
