Under förra veckan publicerades en promemoria med förslag på hur det omdebatterade DSM-direktivet ska genomföras i svensk rätt. I promemorian föreslås ett antal ändringar i den svenska upphovsrättslagen.
I april 2019 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden – även kallat DSM-direktivet. Direktivet, som bygger vidare på det så kallade Infosoc-direktivet från 2001, har blivit föremål för omfattande diskussioner inom hela EU – inte minst på grund av de föreslagna reglerna i direktivets artikel 17, som av vissa tolkats som ett krav på uppladdningsfilter vid spridning av upphovsrättsskyddat material på sociala medier och andra onlineplattformar.
DSM-direktivet skulle ha genomförts i medlemsstaternas rättsordningar senast den 7 juni 2021, men genomförandet har försenats. Nu har emellertid Justitiedepartementet publicerat en promemoria (DS 2021:30) med förslag om hur direktivet ska genomföras i svensk rätt.
Förslag på ändringar i upphovsrättslagen
Bland de förslag som presenteras i Justitiedepartementets promemoria ingår ett antal nya inskränkningar i upphovsrätten till förmån för viss text- och datautvinning, undervisning och bevarandet av kulturarvsinstitutionernas samlingar. Vidare föreslås ett undantag från den så kallade fotografirätten, i syfte att underlätta spridning av bildkonstverk som inte längre är upphovsrättsligt skyddade. Förslaget innebär också nya regler kring avtalslicenser och överlåtelser av upphovsrätter.
Bland förslagen märks dessutom instiftandet av en ny ”närstående rättighet” för utgivare av presspublikationer (vilket innefattar till exempel dagstidningar och tidskrifter). Den nya närståenderättigheten föreslås ge utgivaren – det vill säga i praktiken det bolag som äger publikationen – rätt att på vissa sätt förfoga över och sprida publikationen på sociala medier och andra ”informationssamhällets tjänster”. Rättigheten är avsedd att gälla gentemot den som tillhandahåller tjänsten, men inte i förhållande till enskilda plattformsanvändares användning av publikationerna – förutsatt att användningen inte sker i förvärvssyfte. Inte heller omfattas hyperlänkningsåtgärder eller användning av mycket korta utdrag ur publikationen.
Ny ansvarsregel för online content-sharing providers
En av de mer omdiskuterade delarna av direktivet är direktivets artikel 17, som tar sikte på vissa större onlinetjänstleverantörer som möjliggör för sina användare att ladda upp material på den egna plattformen – så kallade online content-sharing providers. Det nya förslaget innebär att sådana onlinetjänstleverantörer själva ska kunna hållas ansvariga när upphovsrättsskyddat innehåll laddas upp på plattformarna av deras användare.
Med ansvaret följer en ansvarsbegränsning. Begränsningen innebär att onlinetjänstleverantören kan undvika eget ansvar genom att agera på ett visst sätt för att avlägsna skyddat material som laddats upp olovligen av en användare, efter underrättelse från rättighetsinnehavaren. Ansvarsfriheten förutsätter dock att leverantören gjort vad som ”skäligen kan krävas” för att få rättighetsinnehavarens tillstånd för uppladdning av materialet till tjänsten (till exempel genom att försöka sluta en avtalslicens med rättighetsinnehavaren) – och att leverantören dessutom gjort vad som ”skäligen kan krävas” för att skyddade verk inte ska laddas upp på tjänsten, om leverantören fått ”relevant och nödvändig information” om verket från rättighetsinnehavaren.
Det senare kravet har av vissa tolkats som ett krav på att leverantören ska tillämpa ett innehållsfilter för användarnas uppladdning av material på tjänsten. I promemorian konstateras att bestämmelsen i princip inte innehåller något särskilt krav på innehållsfiltrering – men att vissa ”tekniska lösningar” i praktiken kan komma att bli nödvändiga för att uppfylla kravet:
”Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att tjänsteleverantören ska tillämpa en viss teknisk lösning eller ens att en teknisk lösning ska användas. I praktiken torde det dock vara svårt – eller i vart fall mycket kostsamt – att uppfylla kravet utan att använda sådana tekniska hjälpmedel.”
Reglerna om ansvar för onlinetjänstleverantörer föreslås införas i ett nytt kapitel 6 b i upphovsrättslagen, med titeln ”Särskilda bestämmelser om vissa onlinetjänster för delning av innehåll”.
Försenad implementering
DSM-direktivet skulle ha implementerats i EU:s medlemsstater under sommaren 2021. Men implementeringsarbetet har av olika skäl kommit att försenas.
Ett skäl till förseningen som ofta omnämnts är den kritik som varit förknippad med direktivets artikel 17. Diskussionerna kring bestämmelsen har föranlett en omfattande dialog mellan EU, medlemsstaterna och andra intressenter. I juni 2021, som ett resultat av dialogerna, tog EU-kommissionen fram en vägledning som skulle stödja ett korrekt och konsekvent genomförande av artikel 17 i medlemsstaternas nationella rättsordningar. Även om vägledningen inte är rättsligt bindande har många medlemsstater valt att avvakta kommissionens inställning i det egna implementeringsarbetet.
Arbetet med DSM-direktivet har också påverkats av ett pågående mål i EU-domstolen (mål C-401/19), där den polska staten yrkar att EU-domstolen ska ogiltigförklara vissa delar av, eller hela, artikel 17. Enligt polska staten står bestämmelsen i strid med yttrande- och informationsfriheten enligt artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Generaladvokaten i målet, som lämnade sitt förslag till avgörande i juli i år, ansåg att bestämmelserna inte står i strid med yttrande- och informationsfriheten. Generaladvokatens förslag är dock inte bindande för EU-domstolen, vars avgörande alltjämt väntas.
De föreslagna lagändringarna i svensk rätt föreslås nu träda i kraft den 1 juli 2022.
För mer information om DSM-direktivet och de föreslagna ändringarna i upphovsrättslagen är du välkommen att kontakta Esa Kymäläinen, advokat och delägare, och Gustav Tranvik, biträdande jurist, på TIME DANOWSKY Advokatbyrå.
