I en nytt avgörande konstaterar Högsta domstolen att en skiljedom kan strida mot ”grunderna för den svenska rättsordningen” – och därmed ogiltigförklaras – om den grundats på ett skiljeavtal som inte är tillåtet enligt EU-rätten. Det är inte den enda domen på senare tid som belyser EU-rättens ökande betydelse i svenska domstolsprocesser.
I Sverige regleras civilrättsprocesser i första hand genom nationell processlagstiftning – som rättegångsbalken eller lagen (1999:116) om skiljeförfarande.
Men även EU-rätten kan i vissa fall få stor betydelse för den nationella processordningen.
Det framgår inte minst av en ny dom från Högsta domstolen – ”Investeringsavtalet” – som meddelades den 14 december 2022.
Luxemburg-bolag väckte talan mot Polen – i svensk skiljenämnd
Målet i Högsta domstolen gällde ogiltighet eller upphävande av skiljedomar som meddelats i en investeringstvist mellan det luxemburgska bolaget PL Holding och Republiken Polen. Efter att ha ålagts att tvångsförsälja ett antal aktier i en polsk bank hade bolaget inlett ett skiljeförfarande mot Polen vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, med krav på ersättning. Bolaget stödde sin talan på en skiljeklausul i ett investeringsskyddsavtal mellan bland annat Luxemburg och Polen.
Genom två skiljedomar, som meddelades år 2017, tillerkändes bolaget rätt till skadestånd med motsvarande cirka 150 miljoner euro jämte ränta och ersättning för kostnader.
Polen väckte talan om ogiltighet alternativt upphävande av skiljedomarna vid Svea hovrätt. När hovrätten ogillade talan överklagades domen vidare till Högsta domstolen. Högsta domstolen beslutade att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen.
Efter att ha tagit del av EU-domstolens avgörande bedömde Högsta domstolen att skiljedomarna var ogiltiga – eftersom de stred mot ”grunderna för rättsordningen i Sverige”.
Ledning från Achmea- och Komstroy-avgörandena
I ett tidigare avgörande (C-284/16 Achmea) har EU-domstolen konstaterat att unionsrätten hindrar tillämpningen av bestämmelser i EU-interna investeringsavtal som tillåter att investerare i en medlemsstat inleder skiljeförfarande mot en annan medlemsstat.
Genom att ingå sådana skiljeavtal, menade EU-domstolen, undantar medlemsstaterna tvister som kan avse tolkning eller tillämpning av unionsrätten från sina egna domstolars behörighet och därmed från det system för rättsmedel som de ska ha enligt EU-fördragen. Sådana avtal kan innebära att tvister av detta slag avgörs på ett sätt som inte säkerställer unionsrättens fulla verkan och därmed undergräver unionsrättens autonomi och särdrag, vilket säkerställs genom systemet med förhandsavgöranden.
I ett efterföljande mål (C-741/19 Komstroy) byggde EU-domstolen vidare på principerna i Achmea-avgörandet och konstaterade att inte heller tvistlösningsmekanismen i det multilaterala Energistadgefördraget kan tillämpas på EU-interna tvister.
Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till i det aktuella målet var om de principer som kommit till uttryck i Achmea- och Komstroyavgörandena inte bara innebär att en skiljeklausul i ett EU-internt investeringsavtal är ogiltig – utan om de också hindrar en investerare och en medlemsstat från att fortsätta ett redan påbörjat skiljeförfarande, och därigenom ingår ett nytt, konkludent skiljeavtal.
I det förhandsavgörande som Högsta domstolen inhämtade besvarade EU-domstolen denna fråga jakande (mål C-109/20, ”PL Holding”). Domstolen konstaterade bland annat:
”Om en medlemsstat tilläts att ersätta en skiljeklausul i ett internationellt avtal mellan medlemsstater genom att ingå ett ad hoc‑skiljeavtal för att göra det möjligt att fortsätta ett skiljeförfarande som inletts med stöd av denna klausul, skulle det innebära ett kringgående […] av medlemsstatens skyldigheter enligt fördragen.”
”Uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige”
Efter konstaterandet att skiljeprocesserna varit otillåtna uppstod frågan om skiljedomarna, som redan hade meddelats, skulle klandras enligt 34 § i lagen om skiljeförfarande (LSF) – eller om de var att betrakta som ogiltiga enligt 33 § i samma lag.
Ogiltighetsgrunderna i LSF, konstaterade Högsta domstolen, syftar till att skydda ett allmänt intresse eller tredje mans intresse – medan klandergrunderna begränsas till skiljeparternas skyddsintressen. Om en brist är att hänföra till klandergrunderna i LSF måste någon av parterna väcka klandertalan inom viss tid (numera två månader). Klandergrunder kan även prekluderas om part deltar i skiljeförfarandet utan att invända mot omständigheten i fråga. I det nu aktuella fallet hade Polen först efter viss tid invänt mot skiljeklausulens giltighet.
Om det däremot är fråga om ogiltighet finns det ingen tidsbegränsning för att väcka talan och ogiltigheten ska beaktas utan att den påtalats av part.
En av de uttryckliga ogiltighetsgrunderna i LSF gäller om skiljedomen, eller det sätt på vilket domen tillkommit, är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige – så kallad ordre public. Vanligtvis ges ordre public-regler en snäv tolkning i svensk rätt. Även i det aktuella målet konstaterade Högsta domstolen bland annat att ordre public-regeln i LSF bara är avsedd för ”höggradigt stötande fall” där ”elementära processuella rättsprinciper” har blivit åsidosatta.
Trots den höga tröskel som domstolen konstaterat ska gälla ansåg dock Högsta domstolen att de två skiljedomarna i det aktuella målet skulle anses stå i strid med svensk ordre public.
Enligt Högsta domstolen får en skiljedom som har meddelats med stöd av ett sådant skiljeavtal som var aktuell i målet anses ha tillkommit på ett rättsstridigt sätt, eftersom den är oförenlig med de grundläggande bestämmelser och principer som reglerar rättsordningen i EU – och därmed också i Sverige. Ett upprätthållande av skiljedomarna, konstaterade Högsta domstolen, skulle därför vara uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige.
Högsta domstolen fann därför att skiljedomarna var ogiltiga enligt 33 § LSF.
Befäster EU-rättens ställning i svenska rättsprocesser
Högsta domstolens avgörande i ”Investeringsavtalet” är inte det enda som aktualiserat EU-rättens roll i svensk processrätt på senare tid.
Den 20 december 2022, knappt en vecka senare, meddelade Högsta domstolen också en dom om förhandsavgöranden från EU-domstolen (”AstraZenecas tilläggsskydd”). I avgörandet konstaterade Högsta domstolen att en underlåtenhet att inhämta ett förhandsavgörande – oavsett om någon part har begärt att så ska ske – åtminstone i vissa situationer kan bedömas som ett grovt rättegångsfel. I det aktuella fallet, som gällde förutsättningarna för tilläggsskydd för ett läkemedelspatent enligt den så kallade tilläggsskyddsförordningen, hade Patent- och marknadsöverdomstolen underlåtit att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Högsta domstolen konstaterade att det rörde sig om ett grovt rättegångsfel och undanröjde Patent- och marknadsöverdomstolens avgörande på grund av domvilla.
Högsta domstolens avgöranden i såväl ”Investeringsavtalet” som ”AstraZenecas tilläggsskydd” innebär en bekräftelse av EU-rättens starka ställning i svensk rätt. Men de illustrerar också hur EU-rättsliga regler kan få en mycket konkret betydelse i svenska civilprocesser – såväl i allmän domstol som i skiljeförfaranden.
Högsta domstolens avgöranden i ”Investeringsavtalet” (T 1569-19) och ”Astra Zenecas tilläggsskydd” (Ö 5978-2) finns tillgängliga här.
Om du vill veta mer om Högsta domstolens avgöranden, eller om tvistelösning i allmän domstol och skiljenämnd, är du välkommen att kontakta Andreas Eriksson, advokat och partner, eller Hedda Åkerman, biträdande jurist, på TIME DANOWSKY Advokatbyrå.
