I en ny dom konstaterar Högsta domstolen – med knapp majoritet – att medel som drivits in för en enskilds räkning, och som därefter inte utbetalats i tid, inte kan grunda tillämpning av räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta.
I det aktuella målet hade sökanden – en privatperson – ansökt hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet av en dom som innehöll en betalningsförpliktelse. Kronofogdemyndigheten hade därefter krävt in pengarna från den betalningsskyldige, men betalade ut pengarna till sökanden först efter en viss fördröjning. Sökanden väckte talan mot staten och yrkade att staten skulle bli skyldig att betala dröjsmålsränta på beloppet, uppgående till sammanlagt 8 640 kronor, med stöd av räntelagen.
Tingsrätten ansåg inte att dröjsmålsränta skulle utgå med stöd i räntelagens bestämmelser, men bedömde däremot att sökanden var berättigad till visst skadestånd på grund av dröjsmålet. Hovrätten, som ändrade tingsrättens dom, fann i sin tur att dröjsmålsränta skulle utgå enligt räntelagen intill hela det yrkade beloppet. Staten överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen, som beviljade prövningstillstånd.
Frågan i Högsta domstolen var om räntelagen skulle anses antingen direkt eller analogt tillämplig när Kronofogdemyndigheten dröjt med utbetalning av influtna medel.
Som utgångspunkt för bedömningen konstaterar Högsta domstolen att räntelagen inte är direkt tillämplig på offentligrättsliga förhållanden. Lagen kan däremot anses analogt tillämplig i vissa fall. Centralt för bedömningen är, enligt Högsta domstolen, anspråkets karaktär – det vill säga i vilken utsträckning en enskilds anspråk mot en myndighet kan jämställas med en förmögenhetsrättslig fordran. Som exempel anger Högsta domstolen sådana anspråk som förvisso bygger på offentligrättslig reglering, men som avser ersättning för en utförd prestation.
Om betalningsskyldigheten i stället är ett uttryck för det allmännas förvaltning bör dröjsmålsränta inte kunna utgå enligt räntelagen. Högsta domstolen konstaterar i domen:
”I den mån en myndighet gör sig skyldig till dröjsmål i sin myndighetsutövning, är utgångspunkten att den enskildes rätt till kompensation tillgodoses genom skadestånd och inte genom dröjsmålsränta.”
Kronofogdemyndighetens åtgärder i ärendet hade avsett betalning av en fordran som sökanden hade mot en annan enskild. Högsta domstolen anser i och för sig att Kronofogdemyndighetens ställning i en sådan situation har vissa likheter med en redovisningsskyldig sysslomans förhållande till sin huvudman – och att situationen på så sätt skiljer sig från relationen mellan en myndighet och en enskild vid exempelvis beviljande av bidrag eller annat ekonomiskt stöd.
Samtidigt menar Högsta domstolen att det finns skäl som talar mot att jämställa anspråket med en förmögenhetsrättslig fordran. Domstolen konstaterar bland annat att myndighetens betalningsskyldighet grundas i lag, och att situationen låg inom ramen för myndighetens kärnverksamhet. Att betalningsskyldigheten var preciserad i förhållande till såväl belopp som betalningstidpunkt innebär, enligt domstolen, inte i sig att det rör sig om en förmögenhetsrättslig fordran.
Sammantaget bedömer Högsta domstolen att de förmögenhetsrättsliga inslagen i situationen inte var tillräckligt tydliga för att räntelagen ska kunna tillämpas analogt – och att Kronofogdemyndigheten därför inte kan anses skyldiga att utge dröjsmålsränta enligt lagen.
Två av de fem justitieråd som deltog i avgörandet valde att reservera sig mot domen.
I en skiljaktig mening anger de två justitieråden att situationen får anses ha klara likheter med förhållandet som uppstår mellan en redovisningsskyldig syssloman och en huvudman. De skiljaktigas uppfattning är att de förmögenhetsrättsliga inslagen var så pass tydliga att de övervägde de omständigheter som talade mot en tillämpning av räntelagen, och anser därmed att dröjsmålsränta borde utgå.
Högsta domstolens den 3 mars 2022 i mål nr T 1032-21 finns att läsa i sin helhet här.
Om du vill veta mer om Högsta domstolens avgörande eller förutsättningarna för att begära dröjsmålsränta vid sena utbetalningar är du välkommen att kontakta Andreas Eriksson, advokat och partner, eller Gustav Tranvik, biträdande jurist, på TIME DANOWSKY Advokatbyrå.
