Vid genomförandet av en offentlig upphandling anses upphandlande myndigheter som utgångspunkt ha ett relativt stort manöverutrymme att utforma de obligatoriska krav som ställs i upphandlingen. Detta under förutsättning att kraven uppfyller de grundläggande upphandlingsrättsliga principerna, däribland likabehandlingsprincipen som inkluderar en rätt till konkurrens på lika villkor, såsom avseende pris. Huvudregeln är utifrån detta att det står anbudsgivare fritt att sätta sina egna priser inom ramen för reglerna i lagstiftningen, bl.a. förfarandet rörande underprissättning. I fredags, den 8 maj, avgjorde Högsta förvaltningsdomstolen ett mål rörande begränsningar av den fria prissättningen och förenligheten med likabehandlingsprincipen.
I det aktuella målet hade en kommun i en upphandling avseende asfaltsarbeten delat upp arbetena i olika mängdintervall, där anbudsgivarna skulle ange priset per enhet (à-priset) för varje sådant bestämt intervall. Vad som i förfarandet medförde en begäran om överprövning var att kommunen hade ställt upp ett obligatoriskt krav på att à-priset inte fick sättas högre för större mängdintervall än för ett lägre. Enhetspriset fick med andra ord inte öka om fler enheter beställdes. Leverantören uppfyllde inte detta krav och fick därmed sitt anbud förkastat på denna grund. Leverantörens begäran om överprövning avslogs av förvaltningsrätten medan överklagandet bifölls av kammarrätten. Efter att kommunen överklagat kammarrättens dom prövades målet slutligen av Högsta förvaltningsdomstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kommunens krav visserligen begränsade anbudsgivarnas möjligheter att sätta sina priser fritt eftersom priset för det lägre intervallet skulle bli styrande för det högre. Redan i ett tidigare avgörande, HFD 2018 ref. 50, hade Högsta förvaltningsdomstolen ansett att det inte är tillåtet att förbjuda priser under en viss nivå, s.k. golvpriser. Detta eftersom frågor om underprissättning i anbud ska prövas i enlighet med förfarandet som föreskrivs i bestämmelserna om onormalt låga anbud och inte genom obligatoriska krav som automatiskt diskvalificerar anbud med uppfattad underprissättning. I det nu aktuella målet ansåg dock Högsta förvaltningsdomstolen inte att det ställda kravet innebar en inskränkning av hur lågt en anbudsgivare tilläts sätta sina priser och därmed begränsades inte priskonkurrensen. Kravet uppfattades inte heller vara utformat på så sätt att onormalt låga anbud omedelbart förkastades i strid med förfarandereglerna som ska tillämpas vid onormalt låga anbud. Den upphandlande myndighetens obligatoriska krav ansågs därför vara tillåtet och med ändring av kammarrättens dom fastställde Högsta förvaltningsdomstolen förvaltningsrättens domslut.
Av domen följer således att det ska anses förenligt med upphandlingslagstiftningen att en upphandlande myndighet begränsar anbudsgivarnas möjligheter att ange anbud där priset per enhet för ett större mängdintervall är högre än priset per enhet för ett mindre mängdintervall för samma typ av arbete.
Avgörandet i sin helhet hittar ni här.
TIME DANOWSKY ger kontinuerligt rådgivning inom offentlig upphandling. Vid frågor är ni välkomna att kontakta Jonas Forzelius eller Johan Mellenius, advokater på TIME DANOWSKY Advokatbyrå.
